“Dogtooth” – Haneke-möter-konstskola-trams

I helgen hyrde jag Dogtooth. Hade hört så gott om den. Den verkade så skruvad. Den verkade så cool. Men när filmen började slutade mina höga förväntningar i en besvikelse redan efter första scenen.

Det blev en långdragen filmscens-lista av låtsas-apatiska stämningar (det är bara Michael Haneke som lyckas med den där apatin), i en Joseph Fritzl-inspirerad inlåst familj där bara pappan lämnar hemmet varje dag och går till sitt jobb på en fabrik medan mamman och de tre barnen (i 20-års åldern?) aldrig besökt världen utanför de höga staketen runt huset, en massa incest (incest har man alltid med i konstnärliga sammanhang för att påvisa att man kan skildra allt utan att det ska ifrågasättas – bara för att det är konst), fittslick, skruvade och osammanhängande (vissa skulle påstå “surrealistiska”) scener med familjegräl, bestraffningar och märkliga belönings-ritualer i lekform, långa och stillastående kamerashots på grafiska miljöer för att öka den artsy-fartsy-aktiga looken på filmen och den berömda dansscenen i Napoleon Dynamite-anda – som sticker ut och blir den enda minnesvärda scenen (vem vill gå hem och minnas incest liksom?).

Konstnärlig icest som bara den.

Torftig sex mellan en betald kvinna och sonen som pappan arrangerar. Självklart utan musik så att man ska uppleva det torftiga sexet ännu mer torftigt, med knarkande säng och prassel från lakan (en ny filmklyscha?).

Så där nära som bara Fritzl-aktiga systrar kan bli.

Att döda oskyldiga små djur på film är alltid ett lika effektivt sätt att visa att man som regissör “vågar gå över gränsen”. 

Fittslick som vi aldrig sett det förr (om Roy Andersson skulle göra porrfilm skulle det nog bli så här skoj).

Kanske är filmen en metafor för något. Men för vad vete fan. Det är säkert något mycket banalt som skulle kunna berättats lika kallt och enkelt som i Hanekes filmer. Kanske är rädsla ett tema. Eller skrämselpropaganda. Eller så visar filmen på en trångsynt värld med löjliga regler och samhällskoder. Kanske är det en Norenpjäs i förklädnad. En familj som kväver varandra. Jag vet inte vilket. Vill ju inte tro att Dogtooth bara är en långdragen filmscens-lista med snygga shots. För då känner jag mig ju lite lurad. Något vill nog regissör Giorgos Lanthimos säga oss, men jag orkar inte bry mig om vilket.

För mig är Dogtooth en pinsam samling snygga och tröttsamt “provocerande” filmrutor med de rätta detaljerna för att gå under benämningen “konstfilm” (eller “konstig film” för dem som känner sig för obevandrad i konst för att förstå och som kapitulerar och vägrar tänka och klura mer på filmen än nödvändigt).

Ett måste för dem som gillar att analysera intellektuell dynga som får dem att referera och namedroppa hej vilt. Ett inte så måste för dem som kan klara sig utan film i bästa artsy-fartsy-konstskoleanda.