" En hjärtesorgs beståndsdelar"

Torsdag 16 januari 2014

Jag fick inte jobbet på Liljevalchs. Skitsamma. Klickade ändå inte med den kvinnliga chefen som intervjuade mig (som vanligt).

Annars har jag spenderat dagen med att låta sorgen och ilskan efter F sköja över mig i en jämn och plågsam ström. Varje timma känns samma fast annorlunda och jag pendlar mellan att känna ilska, tomhet, sorg, förvirring, ilska, sorg, tomhet, förvirring, ilska, sorg, tomhet, tomhet, ilska, sorg, tomhet, sorg, ilska, förvirring, tomhet.

Roade mig med att dela upp känslan av hjärtseorg i sina beståndsdelar:

1. tungt vatten som rinner genom mitt inre

2. vit tomhet

3. en järnkupol som omsluter hjärtat

4. transparent hud och jag kan på något vis se in till mitt hjärta 

5. syra-regn och stickningar av kyla och värme i hjärtat

6. pil eller kniv rakt genom hjärtat

7. sår, stickor och krackeleringar i hjärtat

8. koldamm i hjärtslagen

9. hjärtbränna och illamående

10. död kärlek

"De sista raderna" 26 september 2016

Nu finns jag inte längre i din spegel. Jag raderar ut mitt ansikte. Ditt namn. Svartmöglet som kryper in mellan raderna. Och tänderna som sitter fast som yxblad i glaset. Souvenirer från ditt hat. Jag lösgör mina händer ur jorden. Det växer rötter rakt genom köttet, liknar röda rep. Jag kvävs. Mina fötter domnar men vill springa, vart – är just nu lite oklart.

Känner hur spegelglaset fortfarande spänner mot kinden. Känner kylan. Jag försvann men känslan av att vara inlåst i din reflektion är kvar. Brytningen mellan sommar och höst. Träd som skriker. Eller kanske är det jag.

Det är över nu. Jag är inte längre hunden som springer för att hämta dina gamla rester av skuld. Jag är inte solen. Inte åskan som piskar dig. Jag är ingenting nu. Fast på samma gång är jag fri. Kanske även du.

Himlen blöder horisontellt. Jag andas inte. Inte än. Skärvor av glas rispar ditt namn över synfältet en sista gång. Det låter annorlunda nu. Har en annan klang. Det är platt. Sladdrigt. Som det är blöt papp.

Jag måste glömma dig. Din mjuka hand. Dina svarta lågor. Din kyla. Det röda i din hemliga låda. Dina förödmjukelser. Och dina ögon som speglar sig i mina. Glömskan ska ta dig ifrån mig. Och mig ifrån dig. Ta smärtan från min själ. Den tar verkligheten och allt det som kunde varit. All jävla tid som brann inne. I dig.

Allt är försent. Trasigt. Sårat. Dött. Men ändå inte. Dubbelheten gör mig galen. Nu flyr fåglarna. Tårarna. Och min ängslan. Vingarna skär genom luften som saxar. Vågar inte titta.

Det var aldrig det jag ville. Du tvingade mig. Ett sönderklippt liv. Frasigt i kanterna. Orört men invaderat. Ogenomtränglig avsky. En inkapslad vrede. Och all förbannad kärlek. Du slösade bort allt. Jag tillät dig.

Nu börjar det. Livet.

Utan dig.

"Ekvationer i brand" 24 januari 2017

"Snubblar över dragkedjan som aldrig varit riktigt stängd. 
Det kliar i den röda mustaschen. Stelnar i halsen.
Tungan halkar ned i magen. Kväljningen rullar upp som åska. 
I lådan bakom den svarta dörren ligger hålet där du bor.
Rörliga konturer. Magnesiumtabletter. Hormonskuggor. 
Jag glittrar i ljuset som skiftar i hastighet och volym. 
Bussen är en ambulans. Pappa skjuter fåglar. 

Bortom doften av jord finns ingenting. En tröst. Tröjor av 
otvång. Ekvationer i brand. Lösa skruvar. Sladdriga kön.
Min hand som aldrig domnar. Frusna piskrapp. 

Min mun är en alligator. Jag glittrar i ljudet av mitt blod."

- MIA MAKILA 2017

Dikter från 2016

"ETT HJÄRTA INNAN FÖR ETT ANNAT"

Ett hjärta 

innanför ett annat

sprödare än 

min spruckna dröm

starkare än glöden

inuti Jordens kropp

lever och dör 

vid varje tanke

blöder av längtan

droppar

tickar 

som en bomb

det är farligare än döden

att älska 

utan rädsla

 .

Jag hör fågelsång
som krossar burar

rosten 

frosten

ett hem för solen

och molnen som döljer

världen utanför;

trasiga tankebanor

mörkrets ljudvall

bergen jag bestigit

hålet där jag tappade 

mitt förstånd

allt utanför cirkeln

jag slutit inom

mitt eget hjärta

 – Mia Makila, 2016

”RÅDJURET”



Jag är ett rådjur
inte på riktigt
men jag är rå
som hjärtat
vrålar

i ett djur
Rå som naturen
bladen på träden
blicken i bäcken
som saften
djupt
bakom barken



Jag lever i åskan
river sönder
himlens kropp
med mitt ljus
som blinkar tätt
nu
inte nu
men nu



Vilda fåglar
Sjunger
med min röst
flyger mina ord
ekar mellan
yta och kärna
glänta och slätt



Min tid samlas
i vartenda bär
i regnets tyngd
i kråkans sorg
under den mull
som längtar
efter mig
och allt som är
rått



2016-04-27






”TRÖST”

Trots en
trogen
törst
efter tröst
törs jag
törsta
efter mer
nu
för första
gången
förstår jag
står jag
utan
en enda
tår
mitt i världen
inser värdet
att just jag
är värd det
här är det
väldigt
skönt
jag vecklas
ut
växer ur
väcker
rus
växlar
ljus
mörker
och mjuka
“I love you’s”
är den tröst
som först
inte hade
någon röst
2016-04-26



”MOLN”

Långsamt
rullar molnen
bortåt
inåt
små tussar
av min längtan
skumfigurer
ouppnåeliga
på drift
mot dig
kanske
vita moln
för drömmar
att färdas på
dagdrömmen
tar mig
längre
bortåt
inåt
än någon annan
farkost
på land
2016-04-25









”LIKSTELHET”

Glesa andetag
fastgjutna
i väggen
Jag rör mig
stötvis
mellan dun
och tjäle
din likstelhet
koltrastar dör
jag vräker
bisarra stavelser
över din kropp
Huden
kanske stål
jag ler
dyra skitfläckar
i din blick
hittar inte ut
gungar din takt
Nu dör du
som koltrasten
skaljursrosa
blir rött
krampaktigt
blundar hårt
nu dör du
---- Det blir kallt ----
Sidor täckta
av din vita
smuts
ögon försvinner
djupare
inuti min hals
Sväljer dig
och din död
som du kletat fast
i mitt hår
koltrastens hjärta
rinner
längs hakan



2016-04-21






”DIKT PÅ BRUTEN RAPPAKALJA”



Bakom visslor
gömmer jag
lådor av förbjudna
kvarnbärsdrömmar
Och din rullfjärdsblom
på bordsytan
är en kontinent
som bränns
Knapplåsdroppar
en efter en
letar sig genom
bäckar av tyg
Mina vidöppna
gnistknudlar
läcker in
där det märks
Under täcket bor
motbjudna jinglor
och mina fingrar
spelar tittut
Nu finns bara
pulsfimpar kvar
din rök är
morgonfärgade timmar
En enda sekund
bortom lejonstormen
slickar du tystnaden
med min blick

2016-04-20

”SORGTIMMA”

En sorg
uppspänd
mellan raderna
någon skriker
innåt
doften av svart mjölk
övermogna lingon
och svalg
Ett utkikstorn brinner
långsamt
som kåda
mellan barken
och det ousagda
Även under
kjolen
föds taggtrådar
.
Blodsband
vävda
med tunga slag
blåmärken klistrade
som stjärnor
i taket
Fixerar blicken
tills den går
sönder
.
Näthinnans
tunnaste lögn
särar på vitorna
stryker medhårs
där inget
är glömt
En över-instagrammad
laxfjäril
stinker
precis
som sorg
Vemodets lustar
ett turistparadis
där jag får
ligga
ogenerat
i skam
Älta
som timmarna
går på batteri
tills något dör
så in i helvete
Efter
tusen nålar
och en natt
som nyskick
med blå-gul
insida
Och
självlysande
ärr
2016-04-17






”KNIPÖVNING #1”
Random tankar av guld
i ett vattenglas
ospillt
men inte stilla
inte någonsin
jag läcker
täcker hela världen
som ett regn
från djupet
av min kärna
vibrerar i motljus
som Christina Lindberg
min kärna
brinner
hinner
bränna sönder hela världen
som ett guldregn
innan jag kommer
innan jag kommer
vibrerar jag i motljus
som någon spillt ut mig
över hela världen
som i en vibrerande
core-gasm
i fucking motljus
2016-04-12









”SKAMLIGASTE VRÅN”
En dold dildo
Vibrerar ensam i moll
Under resemagasinen
Med hundöron
vikta ur dagdrömmens rus
Under den prisbelönta handkrämen
Som doftar jojoba
Och lögn
I nattduksbordets roligste vrå
av vibrerande skam
Och längtan






”BALLONGMAGE”

Min mage är full av ballonger
Andra kallar det idéer
De föds ur någon blåsa där inne
Och svullnar söligt utåt
En ömtålig rosa hinna
Skyddar en osynlig kraft
Som vill flyga
Utan tyngd eller tvivel
Bubblar upp
Likt kolsyrade drömmar
Lämnar min kropp med ett brus
För ett jäkla väsen sen
När ballongerna brister
Ut i sång









”O-TUR”
Jag har ofta otur
Men egentligen
är otur bara tur med ett O
O-tur
Kanske är det så
Att otur är som att vara oskuld
Kanske är min otur en fas
En tidsfråga?
Innan jag blir av med O:et
På det mest härliga vis
Om jag har tur
Alltså