Bloggtexter från 2005

Om stormarknader:

"Varför ser alla stormarknader ut som fabrikslokaler? Det skulle vara mycket mer spännande att storhandla om typ COOP såg ut som en stor mystisk grotta eller om ICA MAXI var uppbyggt som ett stort slott med lönngångar och fängelsehålor. I vallgraven skulle man kunna slänga kvittona på vägen hem, för vad fan tar man kvittot för? Så jävla onödigt. Man sparar ju kvittot i plånkan bara av anledningen att det ska gå snabbt vid kassan, hinner ju inte ens skrynkla ihop det och slänga det vid kassan liksom. När man sedan ska stresshandla på pressbyrån så tar man fram ett stort kvitto som man förväxlat med en sedel - vilken besvikelse som följer och pinsam stämning vid kassan. 

Kunde man inte inreda stormarknader som vardagsrum med bokhyllor och byråer där allt finns i så kan man gå på skattjakt efter tvättpulvret eller diskborstarna. I en barnkalasfiskdamm kan man slumpartat få en juicesort, vore skoj. 

Och för att inte tala om alla dessa skrikande ungjävlar. Förbjud ungar i mataffärerna, låt dom sitta i fängelsehålorna i katakomberna på COOP-slottet när föräldrarna handlar."

Cykelstölden:

"Min cykel blev stulen i fredags. Fan. Jag fick den på min 11 års dag och jag förlorade min oskuld på den då jag cyklade rakt in i en långtradare (ja, jag inser den ironiska metaforen) och fick styret mellan benen så det började blöda. Det gjorde ont och mannen i långtradaren hade en brun ZZ-Top t-shirt. Äckligt att känna sig tagen av honom på något vis. 

Men hur som helst, det första jag tänkte på när jag såg att cykeln var borta, efter att ha besökt biblioteket en kväll, var: ”nu kommer jag bli våldtagen när jag måste GÅ hem sent på kvällarna (när man har varit ute eller hos kompisar)” sedan följde alla möjliga minnen av min rödsvarta cresentcyel (till exempel när jag krockade med ett Downs Syndrom utanför mitt jobb så han började gråta, ett av mitt livs hemskaste ögonblick).

Jag känner mig nu ytterligare utsatt, utan min lilla röda cykel. Nu kan vem som helst hinna ifatt mig utan att jag kan lägga i fyrans växel och liksom segla bort på två däck... Jag gick hem klockan tjugotre och femton en natt i somras, från en kompis som bara bor tre hus ifrån. Jag va livrädd och hade mobilen i min hand, hade tryckt in 112 ifall nåt skulle hända på vägen. Det kom en äcklig vinglig man med AIK-halsduk. Jag tog upp nyckelknippan och sprang resten av vägen (150 m)... 

Varför ska det vara så här? Varför får jag inte känna att jag kan gå ut, när jag vill och var jag vill? Nu lönar det ju sig att våldta tjejer också, i och med de höga skadestånden våldtäktsmännen fick efter det misslyckade åtalen i Motala (stackars flicka). Nu kan man tjäna pengar på att våldta unga tjejer och inte nog med det så kan man göra det igen och igen och få mer pengar eller i alla fall att tjejen håller käft om saken då hon vet att det finns ingen chans i världen att få fast de där jävla äcklena då hon ju faktiskt hade druckit fyra glas rött vin av b:igt märke och hade på sin stringtrosor med spets från H&M. För herregud, det är såklart att man får skylla sig själv när man kåtar upp varenda kille på utestället då? 

Med denna vetskap har industrierna till och med fattat att detta kan man tjäna pengar på och företag lanserar nu våldtäktsprylar som aldrig förr. Det finns bland annat en jacka som ger elektrisk stöt till den som försöker sig på nåt och en vass kondomliknande grej som tjejen ska sätta in i underlivet när hon går andfådd och rädd ute efter klockan tjugotvå och trettio som tydligen har en massa sylvassa taggar som fastnar i mannens penis vid penetrering och måste opereras bort på sjukan. 

Nånting är fel när tjejerna måste beväpna sig för att kunna returnera filmen hon hyrt på videobutiken efter klockan tjugotvå och trettio.

Det märkte jag när jag stod vid det tomma cykelbåset och kände mig bestulen på min våldtäktspryl som jag hade skapat för min egen säkerhet."

Fejk-romantiskt bjäffs:

"Fejk-romantiskt bjäffs funkar säkert för alla de som inte orkar kräva mer, än röda rosor, chokladkartonger med frasiga guldpappsomslag som spelar falska versioner av Bachs ”Air”, fluffiga nallar med CE-märkning som håller hjärtan mellan tassarna, ätbara plastblommor, vykort med kyssande par i en slibbig re-creation av ett sovrum med draperingar beyond hell.... Jag orkar inte. Jag vill ha the real thing. 

Hur många blommor har jag inte fått genom åren av mina pojkvänner? Nice, schysst tanke, men de står i vägen för TV:n på soffbordet, luktar skumt den tredje dagen och dör snart därpå. Jag vill bara ha the real thing.

På Valentines Day blir fejk-romantik-industrierna skitgladda och utropar ett ”jiippi” och säljer som aldrig förr, bjäffsnallar som sjunger ”I will always love you” med smurfröst, ätabara trosor med billig, ryskinspirerad spetskant, bjäffs-champagne med jorgubbssmak, bjäffskort som är lika stora som Aftonbladet med glitterklister i bokstäverna, och innuti röda bokstäver: ”När du föddes grät änglarna, för de hade förlorat en av dem”... Så där stora kort som kostar fyrtio spänn och läses på fyra sekunder (5 sekunders tillägg för en sentimental blick upp mot killen med ett : ”ååååååååh” och som inte ens får plats i byrålådan sen, bjäffskuddar med hjärtan på som är av fluff, bjäffsljus som luktar kemisk vanilj och som har en bild på en ängel som sakta deformeras ju längre ner det brinner, tillslut ser han ut som Danny Devito, skitförbannad och solbränd. Nä jag orkar inte. Ge mig nåt äkta. 

Ge mig tid. Uppmärksamhet. Ge mig det innersta. Det är romantik. That’s the real thing."

När jag analpullade en fryst kyckling:

"Häromdagen skulle jag tillaga en hel fryst kyckling som jag hade haft en längre tid i frysen. Jag hade tinat upp den 24 timmar innan jag skulle tillaga den, gjort allt rätt so far och så skulle jag ta bort plasten runt den hela upptinade kycklingen - då råkade jag läsa att det var nåt som hette "inkråm" med kycklingen och jag visste inte vad det betydde och fick upp en massa bilder i huvet, det kunde ha varit: näsa, öra, hals eller hjärta, lever och pastej eller slamsor och slem.. inte visste väl jag… Jag var nog borta den dagen som vi hade om inkråm på slöjden eller hemkunskapen eller biologin eller var fan man lärde sig om det. Eftersom jag var osäker så ringde jag min mamma - hon sa "du vill inte veta vad det är men det brukar ligga i en påse..." och så fortsatte hon: "...i kycklingens rumphål". Jag frös till av skräck och lade på luren.

Efter att ha tagit mod till mig, tog jag bort plasten på kycklingen och där låg den nu som en bäbis alldeles naken (såg det ut som) framför mig. Kycklingen var skäggig och blek. Jag försökte hitta rumphålet och jag hittade den till slut  men det stack inte ut nån påse, så jag ringde mamma igen, hon sa att den säkert låg längre in - så jag tog en ficklampa och särade på de små benen och lyste lite med min ficklampa precis vid öppningen (som var rosa och skrynklig). men - nej, det bara gick inte! Jag ville aldrig pilla den i analen! Det var inte min avsikt med kycklingen, jag ville bara äta den - inte ge den en undersökning of any kind så då tänkte jag att hellre slänger jag den är fingerpullar ut påsen ur analen på den lilla bäbisaktiga skäggiga saken!

Så kom nästa steg... att slänga den. Men så lätt var det inte - för nu hade jag ju en relation till den, jag hade undersökt den, jag var nu som en mamma eller en läkare åt den. Jag funderade på att begrava den istället men det var snöigt ute och tjäl, så jag tände ett ljus och själpte den i soporna medan jag fällde ett par tårar, den var så fin... som det där i Eraserhead som fick mässlingen. Jag fick dåligt samvete att jag hade dumpat den, det känns som jag gjort en abort."