" En hjärtesorgs beståndsdelar"

Torsdag 16 januari 2014

Jag fick inte jobbet på Liljevalchs. Skitsamma. Klickade ändå inte med den kvinnliga chefen som intervjuade mig (som vanligt).

Annars har jag spenderat dagen med att låta sorgen och ilskan efter F sköja över mig i en jämn och plågsam ström. Varje timma känns samma fast annorlunda och jag pendlar mellan att känna ilska, tomhet, sorg, förvirring, ilska, sorg, tomhet, förvirring, ilska, sorg, tomhet, tomhet, ilska, sorg, tomhet, sorg, ilska, förvirring, tomhet.

Roade mig med att dela upp känslan av hjärtseorg i sina beståndsdelar:

1. tungt vatten som rinner genom mitt inre

2. vit tomhet

3. en järnkupol som omsluter hjärtat

4. transparent hud och jag kan på något vis se in till mitt hjärta 

5. syra-regn och stickningar av kyla och värme i hjärtat

6. pil eller kniv rakt genom hjärtat

7. sår, stickor och krackeleringar i hjärtat

8. koldamm i hjärtslagen

9. hjärtbränna och illamående

10. död kärlek

"De sista raderna" 26 september 2016

Nu finns jag inte längre i din spegel. Jag raderar ut mitt ansikte. Ditt namn. Svartmöglet som kryper in mellan raderna. Och tänderna som sitter fast som yxblad i glaset. Souvenirer från ditt hat. Jag lösgör mina händer ur jorden. Det växer rötter rakt genom köttet, liknar röda rep. Jag kvävs. Mina fötter domnar men vill springa, vart – är just nu lite oklart.

Känner hur spegelglaset fortfarande spänner mot kinden. Känner kylan. Jag försvann men känslan av att vara inlåst i din reflektion är kvar. Brytningen mellan sommar och höst. Träd som skriker. Eller kanske är det jag.

Det är över nu. Jag är inte längre hunden som springer för att hämta dina gamla rester av skuld. Jag är inte solen. Inte åskan som piskar dig. Jag är ingenting nu. Fast på samma gång är jag fri. Kanske även du.

Himlen blöder horisontellt. Jag andas inte. Inte än. Skärvor av glas rispar ditt namn över synfältet en sista gång. Det låter annorlunda nu. Har en annan klang. Det är platt. Sladdrigt. Som det är blöt papp.

Jag måste glömma dig. Din mjuka hand. Dina svarta lågor. Din kyla. Det röda i din hemliga låda. Dina förödmjukelser. Och dina ögon som speglar sig i mina. Glömskan ska ta dig ifrån mig. Och mig ifrån dig. Ta smärtan från min själ. Den tar verkligheten och allt det som kunde varit. All jävla tid som brann inne. I dig.

Allt är försent. Trasigt. Sårat. Dött. Men ändå inte. Dubbelheten gör mig galen. Nu flyr fåglarna. Tårarna. Och min ängslan. Vingarna skär genom luften som saxar. Vågar inte titta.

Det var aldrig det jag ville. Du tvingade mig. Ett sönderklippt liv. Frasigt i kanterna. Orört men invaderat. Ogenomtränglig avsky. En inkapslad vrede. Och all förbannad kärlek. Du slösade bort allt. Jag tillät dig.

Nu börjar det. Livet.

Utan dig.

"Ekvationer i brand" 24 januari 2017

"Snubblar över dragkedjan som aldrig varit riktigt stängd. 
Det kliar i den röda mustaschen. Stelnar i halsen.
Tungan halkar ned i magen. Kväljningen rullar upp som åska. 
I lådan bakom den svarta dörren ligger hålet där du bor.
Rörliga konturer. Magnesiumtabletter. Hormonskuggor. 
Jag glittrar i ljuset som skiftar i hastighet och volym. 
Bussen är en ambulans. Pappa skjuter fåglar. 

Bortom doften av jord finns ingenting. En tröst. Tröjor av 
otvång. Ekvationer i brand. Lösa skruvar. Sladdriga kön.
Min hand som aldrig domnar. Frusna piskrapp. 

Min mun är en alligator. Jag glittrar i ljudet av mitt blod."

- MIA MAKILA 2017

Dikter från 2016

"ETT HJÄRTA INNAN FÖR ETT ANNAT"

Ett hjärta 

innanför ett annat

sprödare än 

min spruckna dröm

starkare än glöden

inuti Jordens kropp

lever och dör 

vid varje tanke

blöder av längtan

droppar

tickar 

som en bomb

det är farligare än döden

att älska 

utan rädsla

 .

Jag hör fågelsång
som krossar burar

rosten 

frosten

ett hem för solen

och molnen som döljer

världen utanför;

trasiga tankebanor

mörkrets ljudvall

bergen jag bestigit

hålet där jag tappade 

mitt förstånd

allt utanför cirkeln

jag slutit inom

mitt eget hjärta

 – Mia Makila, 2016

”RÅDJURET”



Jag är ett rådjur
inte på riktigt
men jag är rå
som hjärtat
vrålar

i ett djur
Rå som naturen
bladen på träden
blicken i bäcken
som saften
djupt
bakom barken



Jag lever i åskan
river sönder
himlens kropp
med mitt ljus
som blinkar tätt
nu
inte nu
men nu



Vilda fåglar
Sjunger
med min röst
flyger mina ord
ekar mellan
yta och kärna
glänta och slätt



Min tid samlas
i vartenda bär
i regnets tyngd
i kråkans sorg
under den mull
som längtar
efter mig
och allt som är
rått



2016-04-27






”TRÖST”

Trots en
trogen
törst
efter tröst
törs jag
törsta
efter mer
nu
för första
gången
förstår jag
står jag
utan
en enda
tår
mitt i världen
inser värdet
att just jag
är värd det
här är det
väldigt
skönt
jag vecklas
ut
växer ur
väcker
rus
växlar
ljus
mörker
och mjuka
“I love you’s”
är den tröst
som först
inte hade
någon röst
2016-04-26



”MOLN”

Långsamt
rullar molnen
bortåt
inåt
små tussar
av min längtan
skumfigurer
ouppnåeliga
på drift
mot dig
kanske
vita moln
för drömmar
att färdas på
dagdrömmen
tar mig
längre
bortåt
inåt
än någon annan
farkost
på land
2016-04-25









”LIKSTELHET”

Glesa andetag
fastgjutna
i väggen
Jag rör mig
stötvis
mellan dun
och tjäle
din likstelhet
koltrastar dör
jag vräker
bisarra stavelser
över din kropp
Huden
kanske stål
jag ler
dyra skitfläckar
i din blick
hittar inte ut
gungar din takt
Nu dör du
som koltrasten
skaljursrosa
blir rött
krampaktigt
blundar hårt
nu dör du
---- Det blir kallt ----
Sidor täckta
av din vita
smuts
ögon försvinner
djupare
inuti min hals
Sväljer dig
och din död
som du kletat fast
i mitt hår
koltrastens hjärta
rinner
längs hakan



2016-04-21






”DIKT PÅ BRUTEN RAPPAKALJA”



Bakom visslor
gömmer jag
lådor av förbjudna
kvarnbärsdrömmar
Och din rullfjärdsblom
på bordsytan
är en kontinent
som bränns
Knapplåsdroppar
en efter en
letar sig genom
bäckar av tyg
Mina vidöppna
gnistknudlar
läcker in
där det märks
Under täcket bor
motbjudna jinglor
och mina fingrar
spelar tittut
Nu finns bara
pulsfimpar kvar
din rök är
morgonfärgade timmar
En enda sekund
bortom lejonstormen
slickar du tystnaden
med min blick

2016-04-20

”SORGTIMMA”

En sorg
uppspänd
mellan raderna
någon skriker
innåt
doften av svart mjölk
övermogna lingon
och svalg
Ett utkikstorn brinner
långsamt
som kåda
mellan barken
och det ousagda
Även under
kjolen
föds taggtrådar
.
Blodsband
vävda
med tunga slag
blåmärken klistrade
som stjärnor
i taket
Fixerar blicken
tills den går
sönder
.
Näthinnans
tunnaste lögn
särar på vitorna
stryker medhårs
där inget
är glömt
En över-instagrammad
laxfjäril
stinker
precis
som sorg
Vemodets lustar
ett turistparadis
där jag får
ligga
ogenerat
i skam
Älta
som timmarna
går på batteri
tills något dör
så in i helvete
Efter
tusen nålar
och en natt
som nyskick
med blå-gul
insida
Och
självlysande
ärr
2016-04-17






”KNIPÖVNING #1”
Random tankar av guld
i ett vattenglas
ospillt
men inte stilla
inte någonsin
jag läcker
täcker hela världen
som ett regn
från djupet
av min kärna
vibrerar i motljus
som Christina Lindberg
min kärna
brinner
hinner
bränna sönder hela världen
som ett guldregn
innan jag kommer
innan jag kommer
vibrerar jag i motljus
som någon spillt ut mig
över hela världen
som i en vibrerande
core-gasm
i fucking motljus
2016-04-12









”SKAMLIGASTE VRÅN”
En dold dildo
Vibrerar ensam i moll
Under resemagasinen
Med hundöron
vikta ur dagdrömmens rus
Under den prisbelönta handkrämen
Som doftar jojoba
Och lögn
I nattduksbordets roligste vrå
av vibrerande skam
Och längtan






”BALLONGMAGE”

Min mage är full av ballonger
Andra kallar det idéer
De föds ur någon blåsa där inne
Och svullnar söligt utåt
En ömtålig rosa hinna
Skyddar en osynlig kraft
Som vill flyga
Utan tyngd eller tvivel
Bubblar upp
Likt kolsyrade drömmar
Lämnar min kropp med ett brus
För ett jäkla väsen sen
När ballongerna brister
Ut i sång









”O-TUR”
Jag har ofta otur
Men egentligen
är otur bara tur med ett O
O-tur
Kanske är det så
Att otur är som att vara oskuld
Kanske är min otur en fas
En tidsfråga?
Innan jag blir av med O:et
På det mest härliga vis
Om jag har tur
Alltså

Det är trendigt att hata

Det är en skrämmande tid vi just nu skapar tillsammans i världen. Så full av mörker, förakt och hat. Toleransnivån för det främmande och annorlunda är nu lika låg som argumenten är vaga för att försvara de beteenden som följer. Det är som om vi förvandlat världen till Tolkiens svarta rike Mordor (ur Sagan om ringen). Va fan gör vi här?

Hatet läcker ut överallt. Ur nättrollens snabba slag på tangentbordet. Ut på asfalten som definierar hagen där vi rastar våra barn – skolgården. Ur kaffemuggen under eftermiddagsfikat. Ur fördomar och intolerans som föds någonstans mellan vår frustration och likgiltighet. Ur rädslan för att förlora det vi tror vi har. För det vi tror vi är. Och för det vi tror vi inte är.

Hatet rinner ut ur våra hjärtan som en svart och geggig massa av destruktiv energi – en energi som vill förminska, förstöra och förgöra. Hatet vill ha vedergällning. Det vill bestraffa. Håna. Förödmjuka. Nästan till vilket pris som helst. Det som får oss att hata ska bort. Kanske bort från dess nuvarande och hotfulla position, men inte bort från vårt synfält. Vi älskar att ha vårt hatobjekt nära. Så att vi kan känna den där svarta energin pumpa genom oss när det omvandlas till adrenalin. Det är belöningen. Att känna ruset av rättfärdighet. En samhörighet med det som vi upplever är sant och riktigt. Ruset av att dominera verkligheten. Sanningen. Och balansen mellan det som får råda och det som måste förintas för att upprätthålla vår illusion av att befinna oss i ett övre skikt av mänskligheten.. Att ha rätt. Att vara bäst. Störst. Vackrast. Smartast. Whatever.

Det är trendigt att hata. Det är coolt att inte bry sig. Att vara anonym eller gömma sig bakom rättfärdigheten och kunna göra vad man vill utan att möta konsekvenser. Ascoolt.

Det blir så tydligt när man tittar på den politiska utvecklingen som nu sker, lite överallt i världen. Det hatas till både höger och vänster. Både politiska partier och ledare växer upp som svampar ur hatträsket och förkroppsligar vår världs intolerans och förakt. Hela den amerikanska valdebatten genomsyras av hat, förakt och en känsla att kunna förminska, förstöra och förgöra utan att bry sig om vilka konsekvenser det får – eller vilka signaler det förmedlar till omvärlden. “Du bär på ett oerhört hat i ditt hjärta”, sa Donald Trump till sin politiska motståndare Hillary Clinton i den andra valdebatten som ägde rum i St. Louis i Söndags. Kanske en projektion av det hat som Trump själv bär på, i sitt eget hjärta. Att projicera hat på ‘den andre’ är det mest effektiva sättet att skaka av sig ansvar, skuld och istället känna att man har rätt att hata, att det är viktigt och gör nytta. Att man för en kamp mot orättvisan. Det som stör. Det som ska bort. Så att det blir nån jävla ordning på saker och ting. Ingen vill ha kaos och hatet är enklaste vägen till att rensa och utrota varje hot mot det inre lugnet. Hotet mot den sanna ordningen. Eller den rätta åsikten, livsstilen, smaken eller vad man nu tycker stör ens sinnesro.

Det är trendigt att hata för alla andra gör ju det. Man hatar en kändis. En musiksmak. En person man känner. Chefen. Grannen. En familjemedlem. En tiggare utanför ICA. Män som hatar kvinnor. Kvinnor som hatar män. Muslimer som hatar kristna. Kristna som hatar muslimer. Det är väl OK. Vem bryr sig om jag känner lite hat, kolla bara på vad det står i trådarna på Flashback, i kommentarsfältet på YouTube, på en blogg eller på Facebook, sådär är inte jag. Jag hatar bara lite grann. Jag hatar bara lite pittoreskt, som en krydda i tillvaron ungefär. Mitt hat gör varken till eller från, det vet jag, men det piggar upp när jag har trist. Då tänker jag på personen jag hatar och så känns allt lite bättre. Som att spänna musklerna fast i huvudet. Jag känner mig lite starkare, jag liksom sträcker på mig. Får en bättre hållning. Det ser jag i spegeln. Att hata skadar ju ingen, eller hur? Jag menar, mitt lilla minihat stör inte världsordningen. Tvärtom. Man måste välja sina battles. Det man tror på. Det är så man gör när man engagerar sig. Eller har jag fel?

Telia rider på hatvågen. Det blir lite meta – att HATA hat. Funkar så där.

Mia Makila – 2016

MIN DEBUT SOM FILMSKRIBENT PÅ MOVIEZINE!

IDAG PUBLICERADES MIN DEBUTARTIKEL FÖR MOVIEZINE.SE - "SVENSK NOSTALGIFILM - MED BYXORNA NERE" 
LÄS HÄR!



Men också här:

Svensk nostalgifilm - med byxorna nere

Inget kan vara vackrare att skildra på film än den svenska sommaren, speciellt "som det var på mormors tid". Men - jag har upptäckt något som stör i dessa filmer. Något som sticker ut. Den lilla sidohistorien om den svenska sommarkuken.

Den svenska sommaren. Grusdammet på landsvägarna och sommarängarna som sakta vaggar fram och tillbaka med vinden, som ett stort hav av blomster. En svala delar himlen itu med sin kvicka flykt. Fjunbollarna från maskrosorna i den varma och torra luften. Fem segelbåtar på blått vatten. Myggbett. Stickor i foten. Och solen som aldrig dör, inte ens om natten. Den svenska sommaren som smakar jordgubb och saft och färskpotatis - och doftar så gott av gullviva och mandelblom och allt det där som Evert Taube sjöng om men som jag inte minns nu. Den svenska sommaren lever som en dröm i alla svenska hjärtan. Man kan plocka fram den där Bullerby-aktiga känslan av svensk midsommar när man står och huttrar i snöslasket i en kall busskur på väg till jobbet en blåsvart morgon i december, som ett minne att klamra sig fast vid ungefär som om man håller på att ramla av en klippa men får mirakulöst tag i klippkanten och håller sig kvar endast med ett par naglar. Minnet av den svenska sommaren är en livlina när allt runt omkring plötsligt känns som en sunkig blöt Wettexduk, så använd och sur att den är alldeles grå. 

Det märkliga är att den svenska sommaren doftar godare, smakar sötare, ju längre bakåt i minnet man letar.  Inget smakar så gott i tanken som den smultronsöta barndomen. Det är kanske inte så konstigt att det har gjorts så många svenska nostalgifilmer om den svenska sommaren, om barndom och ungdom som en del av den svenska sommarfloran. Dock har jag har lagt märke till en märkvärdig detalj som går som en röd tråd genom många svenska nostalgifilmer (varav alla dessa är skrivna och regisserade av män) - den svenska nostalgifilmens förhållande till den unga manskroppen, eller för att vara mer specifik - den lilla sommarkuken. 

Det hela började när jag, för en tid sedan, såg om "Lust och fägring stor" (1995), regisserad av Bo Widerberg, som utspelar sig under krisgåret 1943 i Malmö. Som vanligt skrattade jag åt scenen med fjortiskillen i klassrummet som snusk-viskar till Stig (spelad av Johan Widerberg) under lektionstid om squirts och orgier som han på skånska uttalar helt fel: “ori-gier”. Det är många sexuella referenser i filmen, hela filmen är sexig som fan, men mestadels av sexreferenserna kommer från tonårskillarna i klassrummet där ett helt drama om det förbjudna utspelar sig bakom verklighetens torra skådespel. Under ytan dryper det av sexuell nyfikenhet - och förvirring, inte minst synlig i den lapp som går runt i klassrummet innan lärarinnan Viola (spelad av Marika Lagercrantz) får tag på den och roas över innehållet: “Hur många gånger går kuken in och ut under ett normal samlag?” där någon föreslagit “1000 gånger”, Viola ler och avvisar lappen med: “Jag tror herrarna har en något överdriven uppfattning om den manliga potensen.” 

I en annan scen är det en kukmätartävling. Det fick mig att minnas den där scenen i Lasse Hallströms femtiotalskildring "Mitt liv som hund" (1985) - efter Reidar Jönssons roman, där lille Ingemar (spelad av Anton Glanzelius) fastnar med sin stackars barnkuk i en glasflaska efter att en äldre pojke upplyst ett gäng nyfikna ungar om att fittan är precis som en flaska som man kör in kuken i under samlaget. Både snoppmätartävlingen i "Lust och fägring stor" och flaskincidenten i "Mitt liv som hund", slutar i förnedring och olycka. Den oskyldiga kukens första möte med vuxenvärldens onödiga grymheter och kroppsliga komplex och förnedringar.

Krocken mellan den oskyldiga barndomen och den svåra vuxenvärlden är ännu mer tydlig i sextiotalsskildringen "Kim Novak badade aldrig i Genesarets sjö" från 2005 efter Håkan Nessers roman med samma namn (för övrigt en av de sämsta litterära titlarna ever), där historien kretsar kring den späda tonårskillen Erik och hans sommaräventyr på landet dit han skickats av sin pappa tillsammans med sin äldre bror, då deras mamma är svårt sjuk i cancer. “Det blir en hård sommar” säger Eriks pappa medan Erik packar sin väska och jag kanske är lite pervers men jag ser mer i den meningen än en bara en förvarning om en splittrad familj, för under denna sommar möter Erik och hans vän Edmund för första gången förkroppsligandet av den manliga sexuella fantasin - Ewa Kaludis (spelad av Helena af Sandeberg) som är en ung blond, moderlig och änglaliknande sexbomb (så där härligt motsägselsefullt fullkomlig) som Eriks bror tillslut får till det med, trots att hon redan har en pojkvän. Småpojkarna ligger sömnlösa om nätterna till de dova sexljuden innifrån broderns rum, tills de en natt smyger sig ut ur huset och i den ljumma och ljusblå sommarnatten står de utanför broderns sovrumsfönster och ser på när Ewa Kaludis varma bröst varsamt gungar fram och tillbaka under en passionerad sexakt. Kanske är det doften av kaprifol eller myggornas kittlande bett som förtrollar dem, men plötsligt står de där utanför fönstret och delar en fin liten sommarrunk tillsammans. Sommaren är plötsligt så ljuvligt hård. Tills Ewa Kaludis pojkvän blir mördad, och pojkarna indragen i en polisundersökning.

Alla dessa nostalgiska tillbakablickar på en oskyldig tid, delar den där pojkdrömmen om en äldre kvinna, en fantasi (som så uppenbart representerar hela den där Madonna/hora-grejen typ). I "Mitt liv som hund" är Ingmar hopplöst kär i den äldre och kurviga Berit, och är totalt blind för sin bästa vän, tjejkompisen Grodans kärleksinviter,  I "Lust och fägring stor" knullar den 15-åriga Stig sin lärarinna medan han är totalt ointresserad av grannjäntans stora trånande - till och med när hon låser in sig med Stig på sitt sovrum och klär av sig och visar hur hon förberett sitt livs första knull med en gummifilt under madrassen ifall det skulle komma mycket blod. Verklighetens kroppsliga helveten är inte alls lika roande som vuxenvärldens lockande fantasier - även om de ofta slutar i ett annat slags helvete.

I bakgårdsnostalgifilmen "Kådisbellan" från 1993 (bara titeln liksom!) som ska utspela sig i Stockholm på 1920-talet betalar lille Roland (spelad av Jesper Salén) en slant till en äldre, ständigt troslös, fattigmanstös för att få knyta hennes skosnören och på det sättet ha tillgång till att få kika in under kjolen. Kådisbellan är en fantastisk film som fallit lite i glömska - den har många guldkorn. Inte minst när Roland och hans pappa (Stellan Skarsgård) pratar sex medan de äter varmkorv tillsammans (!) eller när Rolands judiska mamma på sprucken svenska demonstrerar Stockholms första kondomer i familjens gårdsbutik, och låter alla se på - barn som vuxna, när hon rullar ned kondomen över en trädildo som hon låter kunderna känna och klämma på under stor förtjusning. Roland själv försöker komma på ett sätt att tjäna egna pengar på och experimenterar med mammas kondomer på olika sätt och användingsområden, kondomballonger och vattentäta kondomstrumpor att ha på fötterna, för att sedan till slut uppfinna sin kådisbella. 

I filmen möter också halv-judiske Roland tidens svenska antisemitism i den stränga läraren Lundin (Ernst-Hugo Järegård) som ifrågasätter Rolands religiösa uppfattning. För att försöka bevisa för sin lärare att han är helt svensk och därmed kristen - liksom inte ens omskuren - frågar Roland om magister Lundin vill se hans kuk som bevisbörda för detta. Det besvaras med lite aga. Likt ett litet köttsvärd försöker Roland använda kuken som försvar mot hela institutionen - fylld av fördomar och trångsynthet. Precis på samma sätt som unge Stig använder sin kuk i den sista striden i den sönderknullade kärleksaffären med lärarinnan Viola i "Lust och fägring stor", som nu blivit alldeles för verklig och uttömd på fantasi och sexuell energi och tillslut också förvandlats till ren förnedring då Viola underkänner Stigs elevprestationer under skolåret och han hämnas med att komma försent till kyrkan under avslutningen och går fram till Viola som står vid altaret och delar ut betyg till en elev i taget, drar ned gylfen och tar fram kuken, drar upp gylfen och går ut igen, allt framför en storögd kyrkförsamling. Ännu ett köttsvärd (om än slak) som ett hån mot den statliga institutionen - och den vuxna världens mentala krigsföringar. 

Den oskyldiga kuken kanske representerar både en naturlig sexuell längtan och som en vapenbroder i striden mot "den hårda" vuxenvärlden som väntar. 

Kanske är det just avståndet mellan nutid och dåtid som gör det möjligt att utforska denna upptäckt. Med lite perspektiv vad livet egentligen handlar om. Vad som är viktigt. Kanske är det inte en slump att nostalgifilmerna tar upp dessa små detaljstudier av den kroppsliga upptäcktens tid för unga pojkar, som ogenerat stoppar kuken i glasflaskor, runkar ihop och mäter snopparna på skolgården. Det är en tid innan allvaret suddar bort oskulden och ersätter den med krav, komplex och borttränga sexuella fantasier, dolda av skam och skuld och som plötsligt känns omöjliga att formulera. Det är en tid då den svenska sommaren doftade allt annat än räkningar, Louis Vuitton-mönstrade resväskor, all-inclusive-biljetter till Mallorca, påtvingade samvetsbesök och färdigplanerade semesterveckor, innan sommaren ens har börjat blomma. 

En fråga biter sig fast i mitt medvetande: var är flickornas historia om den sexuella upptäcktsfärden i barndomen? Alltså, bortom tunga, creepy historier om utsatthet och sexuella övegrepp. Jag menar, tjejerna är minst lika sommarkåta som Stig, Roland och Erik och de andra Bullerby-kinkiga killarna. Det känns väldigt tabu att prata om den lilla sommarmusen på nåt sätt. Jag kan överhuvudtaget bara komma på enda mus som fått plats inom svensk nostalgifilm; i Lukas Moodyssons sjuttiotalsskilning "Tillsammans" (2000) står vuxna Anna och vädrar sin mörka buske i kollektivköket för att hon har svamp i underlivet, varpå hennes exman Lasse drar fram sin kommunistkuk för att sympatifladdra. Det måste ju finnas så mycket mer att säga om det kvinnliga könsorganet mer än om den stora utsattheten, hjälplösheten och alla jäkla svampinfektioner liksom. Massa mer.

Jag längtar efter den dagen då jag kommer att underhållas av svenska nostalgifilmer, där Bullerby-girlsen Anna, Britta och Lisa berättar om vad de egentligen skulle vilja göra med "falukorv av den allra bästa sorten" (replik ur Lasse Hallströms film "Alla vi barn i Bullerbyn" från 1986). Can’t wait.

Lowbrow & Pop-surrealism – konst som förenar mörker och ljus [publicerat i 'Sheriffi' 2012]

Lowbrow & Pop-surrealism – konst som förenar mörker och ljus

När jag för första gången snubblade på Lowbrow-konst, var det som att hitta hem. I alla fall rent konstnärligt. Det var 2003 och jag var inne på en länksida som hette Glubibulgà (tror inte den uppdateras längre) och klickade på olika konstlänkar och fastnade på den amerikanska konstnären Mark Rydens sida.

Hans oljemålningar liknade ingenting jag hade sett. De var som en samling konstbakelser – pastelliga, söta bilder men med en märklig mörk eftersmak. Som det fanns gift i de där pastelliga sötsakerna.

Mark Rydens målningar är sagolika bilder med småflickor med vuxna drag och vitskimrande hy med persikopudrade kinder och stora ögon som tindrar av liv, sorg och längtan. Huvudena är stora, nästan uppsvällda som ballonger och med deras stora ögon påminner de nästan om seriefigurer men känns mer levande och har fler dimensioner.

Även om färgskalan är ljus, barnslig och lekfull så är mörkret alltid närvarande i Mark Rydens bilder. Flickorna är ofta omgivna av gamla vintage-leksaker, jack-in-the-box, mjuka apor i militärkostym, dockor, nallar och andra till synes oskyldiga ting som plötsligt verkar bisarra, hotfulla och onda.

Det är en märkvärdig blandning av ljus och mörker, oskuld och ondska, liv och död. Hela livets färgskala.

Det kanske är därför jag fastnade så för Mark Ryden och hans giftiga sötsaker, där jag satt framför datorn 2003 och klickade mig igenom alla hans verk. Någonting väcktes inom mig. En längtan att få uttrycka både ljuset och mörkret i min egen konst. Inte visste jag att jag om några år skulle tillhöra samma konströrelse som Mark Ryden. The Lowbrow art movement.

Lowbrow är en term som Robert Williams myntade 2006 i sitt konstmagasin Juxtapoz, som i motsatsförhållande till highbrow-konst (rumsren elitistisk gallerikonst utan undergroundinfluenser) men konströrelsen har sina rötter i Los Angeles undergroundvärld i slutet på 1970-talet där punk, hot-rod och subkulturer smälte samman i visuella uttryck. Influenserna kommer från alla möjliga håll men har en gemensam nämnare – populärkulturen och innefattar sentimentala vintageföreställningar om den moderna världen vs den optimistiska framtidsdrömmen Amerika bar på under 1940-60-talet. Man lånar nostalgiska stilgrepp från bland annat reklamvärlden från den tiden, gamla leksaker, serietidningar, TV, film och sagoböcker. Mark Ryden är mycket inspirerad av de pastelliga sagoböckerna försedda med en guldkant - Little golden books-serien som gav ut av Disney under mitten av 1900-talet.

Den amerikanska filmregissören Tim Burton är en stor influens för de flesta konstnärerna inom genren. Såsom David Lynch och hans TV-serie Twin Peaks från 1990-talet är ett återkommande motiv i flera lowbrowkonstnärers portfolio.

På senare tid har man allmänt bytt ut termen Lowbrow mot Pop Surrealism av två anledningar - dels på grund av den negativa klangen i low (låg) och dels för att konströrelsen har fått ett sådant genomslag i USA (och några delar av Europa och resten av världen) och många lowbrowkonstnärer ställer ut på finare salonger och mainstreamgallerier än de undergroundställen och pop-up-gallerier som är lowbrowkonstens främsta scen.

Även om den där världen mellan mörker och ljus i lowbrowkonsten håller samman alla konstnärer inom genren, så varierar stilarna otroligt mycket. Från Mark Rydens pastellvärld till Gregory Jacobsens detaljrika ”äckelhögar” med färgstarka inälvor, frukter, rosetter och kroppsvätskor vidare till Travis Louies neoviktorianska monsterporträtt i sepiatoner ända till Kris Kuksi och hans mörka och plottriga goth-skulpturer.

Det finns lika många stilar som det finns pop-surrealister. Och nästan inga av dessa är särskilt uppmärksammade här i Sverige. Knappast i Finland heller. Och det är synd, för det är just den här konsten som är grejen just nu. Och vi missar hela festen. Istället ältar vi samma slags postmodernistiska gallerikonst, om och om igen och badar i vår lilla ankdamm av erkända konstnärer från konstskolorna.

Men vi ska inte misströsta. För jag vet ett ställe som har öppet dygnet runt och som visar helt sjukt bra lowbrowkonst – alltihopa faktiskt - på Internet. Det är ett bra sätt att njuta av pop-surrealism och lowbrow, när som helst, var som helst. Allt du behöver är en startpunkt: googla ”lowbrow art” eller ”pop surrealism” och njut.

Andra sätt att avnjuta pop-surrealism och lowbrowkonst är de amerikanska tidskrifterna Juxtapoz och Hi-Fructose som säljs i de flesta välsorterade tidningshyllorna.

Mia Mäkilä för SHERIFFI, 2012

Bloggtexter från 2005

Om stormarknader:

"Varför ser alla stormarknader ut som fabrikslokaler? Det skulle vara mycket mer spännande att storhandla om typ COOP såg ut som en stor mystisk grotta eller om ICA MAXI var uppbyggt som ett stort slott med lönngångar och fängelsehålor. I vallgraven skulle man kunna slänga kvittona på vägen hem, för vad fan tar man kvittot för? Så jävla onödigt. Man sparar ju kvittot i plånkan bara av anledningen att det ska gå snabbt vid kassan, hinner ju inte ens skrynkla ihop det och slänga det vid kassan liksom. När man sedan ska stresshandla på pressbyrån så tar man fram ett stort kvitto som man förväxlat med en sedel - vilken besvikelse som följer och pinsam stämning vid kassan. 

Kunde man inte inreda stormarknader som vardagsrum med bokhyllor och byråer där allt finns i så kan man gå på skattjakt efter tvättpulvret eller diskborstarna. I en barnkalasfiskdamm kan man slumpartat få en juicesort, vore skoj. 

Och för att inte tala om alla dessa skrikande ungjävlar. Förbjud ungar i mataffärerna, låt dom sitta i fängelsehålorna i katakomberna på COOP-slottet när föräldrarna handlar."

Cykelstölden:

"Min cykel blev stulen i fredags. Fan. Jag fick den på min 11 års dag och jag förlorade min oskuld på den då jag cyklade rakt in i en långtradare (ja, jag inser den ironiska metaforen) och fick styret mellan benen så det började blöda. Det gjorde ont och mannen i långtradaren hade en brun ZZ-Top t-shirt. Äckligt att känna sig tagen av honom på något vis. 

Men hur som helst, det första jag tänkte på när jag såg att cykeln var borta, efter att ha besökt biblioteket en kväll, var: ”nu kommer jag bli våldtagen när jag måste GÅ hem sent på kvällarna (när man har varit ute eller hos kompisar)” sedan följde alla möjliga minnen av min rödsvarta cresentcyel (till exempel när jag krockade med ett Downs Syndrom utanför mitt jobb så han började gråta, ett av mitt livs hemskaste ögonblick).

Jag känner mig nu ytterligare utsatt, utan min lilla röda cykel. Nu kan vem som helst hinna ifatt mig utan att jag kan lägga i fyrans växel och liksom segla bort på två däck... Jag gick hem klockan tjugotre och femton en natt i somras, från en kompis som bara bor tre hus ifrån. Jag va livrädd och hade mobilen i min hand, hade tryckt in 112 ifall nåt skulle hända på vägen. Det kom en äcklig vinglig man med AIK-halsduk. Jag tog upp nyckelknippan och sprang resten av vägen (150 m)... 

Varför ska det vara så här? Varför får jag inte känna att jag kan gå ut, när jag vill och var jag vill? Nu lönar det ju sig att våldta tjejer också, i och med de höga skadestånden våldtäktsmännen fick efter det misslyckade åtalen i Motala (stackars flicka). Nu kan man tjäna pengar på att våldta unga tjejer och inte nog med det så kan man göra det igen och igen och få mer pengar eller i alla fall att tjejen håller käft om saken då hon vet att det finns ingen chans i världen att få fast de där jävla äcklena då hon ju faktiskt hade druckit fyra glas rött vin av b:igt märke och hade på sin stringtrosor med spets från H&M. För herregud, det är såklart att man får skylla sig själv när man kåtar upp varenda kille på utestället då? 

Med denna vetskap har industrierna till och med fattat att detta kan man tjäna pengar på och företag lanserar nu våldtäktsprylar som aldrig förr. Det finns bland annat en jacka som ger elektrisk stöt till den som försöker sig på nåt och en vass kondomliknande grej som tjejen ska sätta in i underlivet när hon går andfådd och rädd ute efter klockan tjugotvå och trettio som tydligen har en massa sylvassa taggar som fastnar i mannens penis vid penetrering och måste opereras bort på sjukan. 

Nånting är fel när tjejerna måste beväpna sig för att kunna returnera filmen hon hyrt på videobutiken efter klockan tjugotvå och trettio.

Det märkte jag när jag stod vid det tomma cykelbåset och kände mig bestulen på min våldtäktspryl som jag hade skapat för min egen säkerhet."

Fejk-romantiskt bjäffs:

"Fejk-romantiskt bjäffs funkar säkert för alla de som inte orkar kräva mer, än röda rosor, chokladkartonger med frasiga guldpappsomslag som spelar falska versioner av Bachs ”Air”, fluffiga nallar med CE-märkning som håller hjärtan mellan tassarna, ätbara plastblommor, vykort med kyssande par i en slibbig re-creation av ett sovrum med draperingar beyond hell.... Jag orkar inte. Jag vill ha the real thing. 

Hur många blommor har jag inte fått genom åren av mina pojkvänner? Nice, schysst tanke, men de står i vägen för TV:n på soffbordet, luktar skumt den tredje dagen och dör snart därpå. Jag vill bara ha the real thing.

På Valentines Day blir fejk-romantik-industrierna skitgladda och utropar ett ”jiippi” och säljer som aldrig förr, bjäffsnallar som sjunger ”I will always love you” med smurfröst, ätabara trosor med billig, ryskinspirerad spetskant, bjäffs-champagne med jorgubbssmak, bjäffskort som är lika stora som Aftonbladet med glitterklister i bokstäverna, och innuti röda bokstäver: ”När du föddes grät änglarna, för de hade förlorat en av dem”... Så där stora kort som kostar fyrtio spänn och läses på fyra sekunder (5 sekunders tillägg för en sentimental blick upp mot killen med ett : ”ååååååååh” och som inte ens får plats i byrålådan sen, bjäffskuddar med hjärtan på som är av fluff, bjäffsljus som luktar kemisk vanilj och som har en bild på en ängel som sakta deformeras ju längre ner det brinner, tillslut ser han ut som Danny Devito, skitförbannad och solbränd. Nä jag orkar inte. Ge mig nåt äkta. 

Ge mig tid. Uppmärksamhet. Ge mig det innersta. Det är romantik. That’s the real thing."

När jag analpullade en fryst kyckling:

"Häromdagen skulle jag tillaga en hel fryst kyckling som jag hade haft en längre tid i frysen. Jag hade tinat upp den 24 timmar innan jag skulle tillaga den, gjort allt rätt so far och så skulle jag ta bort plasten runt den hela upptinade kycklingen - då råkade jag läsa att det var nåt som hette "inkråm" med kycklingen och jag visste inte vad det betydde och fick upp en massa bilder i huvet, det kunde ha varit: näsa, öra, hals eller hjärta, lever och pastej eller slamsor och slem.. inte visste väl jag… Jag var nog borta den dagen som vi hade om inkråm på slöjden eller hemkunskapen eller biologin eller var fan man lärde sig om det. Eftersom jag var osäker så ringde jag min mamma - hon sa "du vill inte veta vad det är men det brukar ligga i en påse..." och så fortsatte hon: "...i kycklingens rumphål". Jag frös till av skräck och lade på luren.

Efter att ha tagit mod till mig, tog jag bort plasten på kycklingen och där låg den nu som en bäbis alldeles naken (såg det ut som) framför mig. Kycklingen var skäggig och blek. Jag försökte hitta rumphålet och jag hittade den till slut  men det stack inte ut nån påse, så jag ringde mamma igen, hon sa att den säkert låg längre in - så jag tog en ficklampa och särade på de små benen och lyste lite med min ficklampa precis vid öppningen (som var rosa och skrynklig). men - nej, det bara gick inte! Jag ville aldrig pilla den i analen! Det var inte min avsikt med kycklingen, jag ville bara äta den - inte ge den en undersökning of any kind så då tänkte jag att hellre slänger jag den är fingerpullar ut påsen ur analen på den lilla bäbisaktiga skäggiga saken!

Så kom nästa steg... att slänga den. Men så lätt var det inte - för nu hade jag ju en relation till den, jag hade undersökt den, jag var nu som en mamma eller en läkare åt den. Jag funderade på att begrava den istället men det var snöigt ute och tjäl, så jag tände ett ljus och själpte den i soporna medan jag fällde ett par tårar, den var så fin... som det där i Eraserhead som fick mässlingen. Jag fick dåligt samvete att jag hade dumpat den, det känns som jag gjort en abort."