Lowbrow & Pop-surrealism – konst som förenar mörker och ljus [publicerat i 'Sheriffi' 2012]

Lowbrow & Pop-surrealism – konst som förenar mörker och ljus

När jag för första gången snubblade på Lowbrow-konst, var det som att hitta hem. I alla fall rent konstnärligt. Det var 2003 och jag var inne på en länksida som hette Glubibulgà (tror inte den uppdateras längre) och klickade på olika konstlänkar och fastnade på den amerikanska konstnären Mark Rydens sida.

Hans oljemålningar liknade ingenting jag hade sett. De var som en samling konstbakelser – pastelliga, söta bilder men med en märklig mörk eftersmak. Som det fanns gift i de där pastelliga sötsakerna.

Mark Rydens målningar är sagolika bilder med småflickor med vuxna drag och vitskimrande hy med persikopudrade kinder och stora ögon som tindrar av liv, sorg och längtan. Huvudena är stora, nästan uppsvällda som ballonger och med deras stora ögon påminner de nästan om seriefigurer men känns mer levande och har fler dimensioner.

Även om färgskalan är ljus, barnslig och lekfull så är mörkret alltid närvarande i Mark Rydens bilder. Flickorna är ofta omgivna av gamla vintage-leksaker, jack-in-the-box, mjuka apor i militärkostym, dockor, nallar och andra till synes oskyldiga ting som plötsligt verkar bisarra, hotfulla och onda.

Det är en märkvärdig blandning av ljus och mörker, oskuld och ondska, liv och död. Hela livets färgskala.

Det kanske är därför jag fastnade så för Mark Ryden och hans giftiga sötsaker, där jag satt framför datorn 2003 och klickade mig igenom alla hans verk. Någonting väcktes inom mig. En längtan att få uttrycka både ljuset och mörkret i min egen konst. Inte visste jag att jag om några år skulle tillhöra samma konströrelse som Mark Ryden. The Lowbrow art movement.

Lowbrow är en term som Robert Williams myntade 2006 i sitt konstmagasin Juxtapoz, som i motsatsförhållande till highbrow-konst (rumsren elitistisk gallerikonst utan undergroundinfluenser) men konströrelsen har sina rötter i Los Angeles undergroundvärld i slutet på 1970-talet där punk, hot-rod och subkulturer smälte samman i visuella uttryck. Influenserna kommer från alla möjliga håll men har en gemensam nämnare – populärkulturen och innefattar sentimentala vintageföreställningar om den moderna världen vs den optimistiska framtidsdrömmen Amerika bar på under 1940-60-talet. Man lånar nostalgiska stilgrepp från bland annat reklamvärlden från den tiden, gamla leksaker, serietidningar, TV, film och sagoböcker. Mark Ryden är mycket inspirerad av de pastelliga sagoböckerna försedda med en guldkant - Little golden books-serien som gav ut av Disney under mitten av 1900-talet.

Den amerikanska filmregissören Tim Burton är en stor influens för de flesta konstnärerna inom genren. Såsom David Lynch och hans TV-serie Twin Peaks från 1990-talet är ett återkommande motiv i flera lowbrowkonstnärers portfolio.

På senare tid har man allmänt bytt ut termen Lowbrow mot Pop Surrealism av två anledningar - dels på grund av den negativa klangen i low (låg) och dels för att konströrelsen har fått ett sådant genomslag i USA (och några delar av Europa och resten av världen) och många lowbrowkonstnärer ställer ut på finare salonger och mainstreamgallerier än de undergroundställen och pop-up-gallerier som är lowbrowkonstens främsta scen.

Även om den där världen mellan mörker och ljus i lowbrowkonsten håller samman alla konstnärer inom genren, så varierar stilarna otroligt mycket. Från Mark Rydens pastellvärld till Gregory Jacobsens detaljrika ”äckelhögar” med färgstarka inälvor, frukter, rosetter och kroppsvätskor vidare till Travis Louies neoviktorianska monsterporträtt i sepiatoner ända till Kris Kuksi och hans mörka och plottriga goth-skulpturer.

Det finns lika många stilar som det finns pop-surrealister. Och nästan inga av dessa är särskilt uppmärksammade här i Sverige. Knappast i Finland heller. Och det är synd, för det är just den här konsten som är grejen just nu. Och vi missar hela festen. Istället ältar vi samma slags postmodernistiska gallerikonst, om och om igen och badar i vår lilla ankdamm av erkända konstnärer från konstskolorna.

Men vi ska inte misströsta. För jag vet ett ställe som har öppet dygnet runt och som visar helt sjukt bra lowbrowkonst – alltihopa faktiskt - på Internet. Det är ett bra sätt att njuta av pop-surrealism och lowbrow, när som helst, var som helst. Allt du behöver är en startpunkt: googla ”lowbrow art” eller ”pop surrealism” och njut.

Andra sätt att avnjuta pop-surrealism och lowbrowkonst är de amerikanska tidskrifterna Juxtapoz och Hi-Fructose som säljs i de flesta välsorterade tidningshyllorna.

Mia Mäkilä för SHERIFFI, 2012

Bloggtexter från 2005

Om stormarknader:

"Varför ser alla stormarknader ut som fabrikslokaler? Det skulle vara mycket mer spännande att storhandla om typ COOP såg ut som en stor mystisk grotta eller om ICA MAXI var uppbyggt som ett stort slott med lönngångar och fängelsehålor. I vallgraven skulle man kunna slänga kvittona på vägen hem, för vad fan tar man kvittot för? Så jävla onödigt. Man sparar ju kvittot i plånkan bara av anledningen att det ska gå snabbt vid kassan, hinner ju inte ens skrynkla ihop det och slänga det vid kassan liksom. När man sedan ska stresshandla på pressbyrån så tar man fram ett stort kvitto som man förväxlat med en sedel - vilken besvikelse som följer och pinsam stämning vid kassan. 

Kunde man inte inreda stormarknader som vardagsrum med bokhyllor och byråer där allt finns i så kan man gå på skattjakt efter tvättpulvret eller diskborstarna. I en barnkalasfiskdamm kan man slumpartat få en juicesort, vore skoj. 

Och för att inte tala om alla dessa skrikande ungjävlar. Förbjud ungar i mataffärerna, låt dom sitta i fängelsehålorna i katakomberna på COOP-slottet när föräldrarna handlar."

Cykelstölden:

"Min cykel blev stulen i fredags. Fan. Jag fick den på min 11 års dag och jag förlorade min oskuld på den då jag cyklade rakt in i en långtradare (ja, jag inser den ironiska metaforen) och fick styret mellan benen så det började blöda. Det gjorde ont och mannen i långtradaren hade en brun ZZ-Top t-shirt. Äckligt att känna sig tagen av honom på något vis. 

Men hur som helst, det första jag tänkte på när jag såg att cykeln var borta, efter att ha besökt biblioteket en kväll, var: ”nu kommer jag bli våldtagen när jag måste GÅ hem sent på kvällarna (när man har varit ute eller hos kompisar)” sedan följde alla möjliga minnen av min rödsvarta cresentcyel (till exempel när jag krockade med ett Downs Syndrom utanför mitt jobb så han började gråta, ett av mitt livs hemskaste ögonblick).

Jag känner mig nu ytterligare utsatt, utan min lilla röda cykel. Nu kan vem som helst hinna ifatt mig utan att jag kan lägga i fyrans växel och liksom segla bort på två däck... Jag gick hem klockan tjugotre och femton en natt i somras, från en kompis som bara bor tre hus ifrån. Jag va livrädd och hade mobilen i min hand, hade tryckt in 112 ifall nåt skulle hända på vägen. Det kom en äcklig vinglig man med AIK-halsduk. Jag tog upp nyckelknippan och sprang resten av vägen (150 m)... 

Varför ska det vara så här? Varför får jag inte känna att jag kan gå ut, när jag vill och var jag vill? Nu lönar det ju sig att våldta tjejer också, i och med de höga skadestånden våldtäktsmännen fick efter det misslyckade åtalen i Motala (stackars flicka). Nu kan man tjäna pengar på att våldta unga tjejer och inte nog med det så kan man göra det igen och igen och få mer pengar eller i alla fall att tjejen håller käft om saken då hon vet att det finns ingen chans i världen att få fast de där jävla äcklena då hon ju faktiskt hade druckit fyra glas rött vin av b:igt märke och hade på sin stringtrosor med spets från H&M. För herregud, det är såklart att man får skylla sig själv när man kåtar upp varenda kille på utestället då? 

Med denna vetskap har industrierna till och med fattat att detta kan man tjäna pengar på och företag lanserar nu våldtäktsprylar som aldrig förr. Det finns bland annat en jacka som ger elektrisk stöt till den som försöker sig på nåt och en vass kondomliknande grej som tjejen ska sätta in i underlivet när hon går andfådd och rädd ute efter klockan tjugotvå och trettio som tydligen har en massa sylvassa taggar som fastnar i mannens penis vid penetrering och måste opereras bort på sjukan. 

Nånting är fel när tjejerna måste beväpna sig för att kunna returnera filmen hon hyrt på videobutiken efter klockan tjugotvå och trettio.

Det märkte jag när jag stod vid det tomma cykelbåset och kände mig bestulen på min våldtäktspryl som jag hade skapat för min egen säkerhet."

Fejk-romantiskt bjäffs:

"Fejk-romantiskt bjäffs funkar säkert för alla de som inte orkar kräva mer, än röda rosor, chokladkartonger med frasiga guldpappsomslag som spelar falska versioner av Bachs ”Air”, fluffiga nallar med CE-märkning som håller hjärtan mellan tassarna, ätbara plastblommor, vykort med kyssande par i en slibbig re-creation av ett sovrum med draperingar beyond hell.... Jag orkar inte. Jag vill ha the real thing. 

Hur många blommor har jag inte fått genom åren av mina pojkvänner? Nice, schysst tanke, men de står i vägen för TV:n på soffbordet, luktar skumt den tredje dagen och dör snart därpå. Jag vill bara ha the real thing.

På Valentines Day blir fejk-romantik-industrierna skitgladda och utropar ett ”jiippi” och säljer som aldrig förr, bjäffsnallar som sjunger ”I will always love you” med smurfröst, ätabara trosor med billig, ryskinspirerad spetskant, bjäffs-champagne med jorgubbssmak, bjäffskort som är lika stora som Aftonbladet med glitterklister i bokstäverna, och innuti röda bokstäver: ”När du föddes grät änglarna, för de hade förlorat en av dem”... Så där stora kort som kostar fyrtio spänn och läses på fyra sekunder (5 sekunders tillägg för en sentimental blick upp mot killen med ett : ”ååååååååh” och som inte ens får plats i byrålådan sen, bjäffskuddar med hjärtan på som är av fluff, bjäffsljus som luktar kemisk vanilj och som har en bild på en ängel som sakta deformeras ju längre ner det brinner, tillslut ser han ut som Danny Devito, skitförbannad och solbränd. Nä jag orkar inte. Ge mig nåt äkta. 

Ge mig tid. Uppmärksamhet. Ge mig det innersta. Det är romantik. That’s the real thing."

När jag analpullade en fryst kyckling:

"Häromdagen skulle jag tillaga en hel fryst kyckling som jag hade haft en längre tid i frysen. Jag hade tinat upp den 24 timmar innan jag skulle tillaga den, gjort allt rätt so far och så skulle jag ta bort plasten runt den hela upptinade kycklingen - då råkade jag läsa att det var nåt som hette "inkråm" med kycklingen och jag visste inte vad det betydde och fick upp en massa bilder i huvet, det kunde ha varit: näsa, öra, hals eller hjärta, lever och pastej eller slamsor och slem.. inte visste väl jag… Jag var nog borta den dagen som vi hade om inkråm på slöjden eller hemkunskapen eller biologin eller var fan man lärde sig om det. Eftersom jag var osäker så ringde jag min mamma - hon sa "du vill inte veta vad det är men det brukar ligga i en påse..." och så fortsatte hon: "...i kycklingens rumphål". Jag frös till av skräck och lade på luren.

Efter att ha tagit mod till mig, tog jag bort plasten på kycklingen och där låg den nu som en bäbis alldeles naken (såg det ut som) framför mig. Kycklingen var skäggig och blek. Jag försökte hitta rumphålet och jag hittade den till slut  men det stack inte ut nån påse, så jag ringde mamma igen, hon sa att den säkert låg längre in - så jag tog en ficklampa och särade på de små benen och lyste lite med min ficklampa precis vid öppningen (som var rosa och skrynklig). men - nej, det bara gick inte! Jag ville aldrig pilla den i analen! Det var inte min avsikt med kycklingen, jag ville bara äta den - inte ge den en undersökning of any kind så då tänkte jag att hellre slänger jag den är fingerpullar ut påsen ur analen på den lilla bäbisaktiga skäggiga saken!

Så kom nästa steg... att slänga den. Men så lätt var det inte - för nu hade jag ju en relation till den, jag hade undersökt den, jag var nu som en mamma eller en läkare åt den. Jag funderade på att begrava den istället men det var snöigt ute och tjäl, så jag tände ett ljus och själpte den i soporna medan jag fällde ett par tårar, den var så fin... som det där i Eraserhead som fick mässlingen. Jag fick dåligt samvete att jag hade dumpat den, det känns som jag gjort en abort."

Det finns inga vuxna (så varför låtsas vi?)

Nina Hemmingsson är så bra!

Här om veckan skrev jag “tänker aldrig bli riktigt vuxen!” på Facebook och fick följande kommentar: “fast även det är en sida av att vara vuxen, att känna sig som en statist i vuxna människor-filmen och att vem som helst – när som helst – kan komma på en med att bara fejka sin “vuxenhet” och sitt kunnande.” Tyckte den där kommentaren var så jäkla bra att den blev till ett litet frö i mitt medvetande och jag har inte slutat tänka på det sedan dess. Är det så? Det finns inga vuxna – bara barn som blivit äldre och lärt sig livets regler och konventioner och agerar som de tror vuxna ska agera? Är det därför jag känner mig utanför vuxenskapet – jag har inte lärt mig spela vuxen så där bra som alla andra i min ålder?

Jag tycker det är viktigt att ha kvar barnasinnet, att vara nyfiken, ställa många och ofta kluriga och osjälvklara frågor som ställer verkligheten i ett annat ljus, att ha roligt på det sättet som man tycker är roligast – inte som man förväntas tycka är roligt.

Men tyvärr är det inte alla som behåller sitt barnasinne. Det är inte samma sak som att vara lite crazy ibland och säga ord som knulla, kuk och fitta – det ger inga barnasinnespoäng – man måste kunna släppa kontrollen helt och göra saker som är helt fel för en vuxen att göra. Det är äkta barnasinne.

Jag stör mig på hur svårt det är att kommunicera med dem som glömt bort det inre barnet (bara en massa fraser i en fast rutin man inte kommer undan):

Jag: “Hej hur mår du?”

Vuxen: “Jo, jag mår bra, det är mycket på jobbet, stressigt och chefen är sjuk så vi måste göra allt själva, annars mår jag bara bra. Skönt att det är helg snart så man får vara ledig, det behöver jag verkligen!”

Därefter finns bara två alternativ: 1. spela medvuxen och säga något trist och allmängiltligt eller 2. avsluta kommunikationen med en suck och insikt om att man inte har  tillgång till personens innersta-inne-tankar som man hade med sina vänner en gång i tiden när man var barn. Det är vuxet att hålla avstånd. Att vara hemlig och otillgänglig med innersta-inne-tankarna invirade i skyddspapper och pansar och alla möjliga svåra skal för andra att ta sig igenom för att skydda sig själv (mot vad, har jag alltid undrat?). Det är vuxet att säga det som förväntas – och skulle vi säga något annat riskerar vi att göra bort oss, falla ur ramarna av vår livsstil, vår vuxenimage och alla vuxenpoäng skulle nollställas med ens. Men vi skulle inte hamna på barnstadiet i andras ögon - utan sorteras som 'retard' eller 'lite eljest'. Så vi är lite fångade i vår vuxenvärld. Vem vill vara eljest liksom?

Tycker det är synd om dem som låtsas vara vuxen utan att komma ihåg att det bara är en lek. Jag vill hjälpa dem ut från den där läskiga världen där man tänker amortering, bygglovsansökan, semesterplaner för att komma bort (vad betyder det – vill man bort från sitt liv??), hinna hem till kvällsmaten klockan 18 (annars exploderar köket?), planera parmiddagar för att det var längesedan man sågs (betyder att man egentligen inte har ett intresse att ses), skicka julkort, påskkort, födelsedagskort och andra måste-visa-att-vi-kommer-ihåg-kort. Jag vill bygga en koja med dem i köket och släcka lampan och bara leka med ficklampa därinne i mörkret. Låta dem glömma bort allt det där som man måste tänka på som vuxen – och bara njuta av att vara den man är – längst där inne. Med endast en liten ficklampa att lysa på den stora, stora världen.

Påven på Skånegatan

För någon vecka sedan mötte jag upp min vän Ida på Nytorget för att fika på café Skåningen på Skånegatan. Där inne, över cafédisken, satt en bild på påven och plötsligt frågade Ida cafébiträdet: “Har påven varit här och fikat?”

Det hade han naturligtvis inte och stämningen blev lite awkward men biträdet skrattade för att vara artig. Ida försökte förklara hur hon tänkte: “ja men andra ställen har ju bilder på kändisar som varit där och ätit.” 

Tyckte så mycket om Ida just i det där märkliga ögonblicket.

“Dogtooth” – Haneke-möter-konstskola-trams

I helgen hyrde jag Dogtooth. Hade hört så gott om den. Den verkade så skruvad. Den verkade så cool. Men när filmen började slutade mina höga förväntningar i en besvikelse redan efter första scenen.

Det blev en långdragen filmscens-lista av låtsas-apatiska stämningar (det är bara Michael Haneke som lyckas med den där apatin), i en Joseph Fritzl-inspirerad inlåst familj där bara pappan lämnar hemmet varje dag och går till sitt jobb på en fabrik medan mamman och de tre barnen (i 20-års åldern?) aldrig besökt världen utanför de höga staketen runt huset, en massa incest (incest har man alltid med i konstnärliga sammanhang för att påvisa att man kan skildra allt utan att det ska ifrågasättas – bara för att det är konst), fittslick, skruvade och osammanhängande (vissa skulle påstå “surrealistiska”) scener med familjegräl, bestraffningar och märkliga belönings-ritualer i lekform, långa och stillastående kamerashots på grafiska miljöer för att öka den artsy-fartsy-aktiga looken på filmen och den berömda dansscenen i Napoleon Dynamite-anda – som sticker ut och blir den enda minnesvärda scenen (vem vill gå hem och minnas incest liksom?).

Konstnärlig icest som bara den.

Torftig sex mellan en betald kvinna och sonen som pappan arrangerar. Självklart utan musik så att man ska uppleva det torftiga sexet ännu mer torftigt, med knarkande säng och prassel från lakan (en ny filmklyscha?).

Så där nära som bara Fritzl-aktiga systrar kan bli.

Att döda oskyldiga små djur på film är alltid ett lika effektivt sätt att visa att man som regissör “vågar gå över gränsen”. 

Fittslick som vi aldrig sett det förr (om Roy Andersson skulle göra porrfilm skulle det nog bli så här skoj).

Kanske är filmen en metafor för något. Men för vad vete fan. Det är säkert något mycket banalt som skulle kunna berättats lika kallt och enkelt som i Hanekes filmer. Kanske är rädsla ett tema. Eller skrämselpropaganda. Eller så visar filmen på en trångsynt värld med löjliga regler och samhällskoder. Kanske är det en Norenpjäs i förklädnad. En familj som kväver varandra. Jag vet inte vilket. Vill ju inte tro att Dogtooth bara är en långdragen filmscens-lista med snygga shots. För då känner jag mig ju lite lurad. Något vill nog regissör Giorgos Lanthimos säga oss, men jag orkar inte bry mig om vilket.

För mig är Dogtooth en pinsam samling snygga och tröttsamt “provocerande” filmrutor med de rätta detaljerna för att gå under benämningen “konstfilm” (eller “konstig film” för dem som känner sig för obevandrad i konst för att förstå och som kapitulerar och vägrar tänka och klura mer på filmen än nödvändigt).

Ett måste för dem som gillar att analysera intellektuell dynga som får dem att referera och namedroppa hej vilt. Ett inte så måste för dem som kan klara sig utan film i bästa artsy-fartsy-konstskoleanda.

Den nya svenska tanten

Min mormor, typ i 45-års åldern. En svensk tant redan då. När blir man tant - är det när man uppnår en viss ålder eller är det en fråga om attityd?

Den svenska tanten fotograferad av konstnären Susanna Arwin, 1995. Men ärligt talat - den här svenska tant-tanten är väl ganska utdöd nu? Inte ofta man ser dessa grå varelser gå runt på stan numera. Den svenska tanten verkar ha bytt skepnad. Och jag har under en längre tid funderat på fenomenet den nya svenska tanten. Vem är hon? Hur ser hon ut? Jag har studerat tanter ett tag och kommit fram till följande:

Olika typer av den nya svenska tanten:

1. Den stora manhaftiga tanten

Den stora manhaftiga tanten är en mycket vanlig svensk tant-sort som jag ser varje dag. På tunnelbanan. I affären. De säljer medicin till mig på apoteket. Tar mitt kissprov på sjukan. Klagar på snorungar på stan. De svarar i telefonen när jag ringer till Försäkringskassan. De går ut med hunden i området där jag bor.

Denna tant är kraftigt byggd, har kort hår i manlig frisyr och ganska manhaftiga drag i ansiktet (eventuellt lite ansiktsbehåring här och där) och har både pondus och integritet. Hon är trevlig men både barsk och lågmäld vilket gör henne lite till en vulkan som är lugn ända tills det finns något som hon upplever som irriterande, störande eller helt enkelt inte hennes topp te. Hon är snäll mot barnbarnen men lär dem var skåpet ska stå när det behövs möbleras om i deras uppfostran.

2. Den lilla smala androgyna tanten

Den lilla smala androgyna tanten är besläktad med föregående sort, men betydligt mindre och lättare till intrycket. Hon är tunn och skör men med androgyna och lätt manliga drag vilket väger upp det spröda intrycket. Den lilla smala androgyna tanten har mycket kort hår (som kan upplevas mer "tuff" och "fräsig" än den stora manhaftiga tantens korthåriga frisyr som är mer naturligt virvlande och bångstyrig) och bär ofta glasögon. Hon talar ofta med en gäll och hög röst och gillar att höras. Hon är lite purky men inte för mycket och ler gärna i tid och otid. Den lilla smala androgyna är ofta sportig och resmålen innefattar kanske cykling, vandring (med gåstavar!) eller annan fysisk aktivitet. När hon blir arg blir hon bitchig och otrevlig. Lite som när en liten bjäbbhund skäller. Hon är snäll mot barnbarnen och lär dem hur verkliga världen fungerar medan hennes dotter,  iklädd i Odd Mollytröjor, saftar och syltar enligt TV-kockarna Tina och Leilas recept. Den lilla smala androgyna tanten arbetar mycket bakom kulisserna i det svenska samhället; på statliga verk, sjukhus, på Försäkringskassan, Skatteverket och dylikt. Hon är omtyckt på arbetet men kan sitta och prata skit om kollegorna i timmar i fikarummet som ett litet perverst nöje.

3. Bibliotikarien

Bibliotikarien är olik de två ovan nämnda tant-sorterna på många sätt. Hon har nödvändigtvis inte kort hår, snarare en kort page eller axellångt hår i naturlig färg (eventuellt lite slingat kan förekomma hos vissa) och ofta klippt lugg som ger ansiktet en mjukare inramning som gör henne mer feminin.Bibliotikarien är nära besläktad med kulturtanten (se nedan) och engagerar sig i kulturen, speciellt i sitt närområde men är precis lika intresserad av natur, trädgårdsskötsel och har ett genuint intresse för design och kläder (vill inte säga mode här, kläder är ett mer passande ord). Hon är lite mystisk, tystlåten men bright och witty. Hon är en fantastisk mormor som hjälper barnbarnen att göra fina tavlor av inramade löv och blommor som de torkat tillsammans och pressat i hennes böcker.

4. Kulturtanten

Kulturtanten har blivit ett riktigt samhällsfenomen och det dröjer nog inte länge innan ordet kläms in i Svenska Akademins ordbok. Kulturtanten älskar kultur! Ett big fan av teater, konst, dans, mode (ja, nu kan jag använda det ordet), design, smideskonst och allmoge, historia, film och litteratur. Kulturtanten är purky men svår och kan pendla lika mycket mellan svart och vitt som ränderna på deras favoritdesigner Gudrun Sjödéns kläder. De har "coola" glasögonbågar i diverse suspekta former och färger som ska upplevas ungdomligt men som tyvärr istället blir tantiga element i deras annars så ambitiösa försök att uppnå evig ungdom (läs: flower-power, mahjong, progg och sådant som de upplevde under sin ungdomstid, alltså inte Hello Kittyprylar och Lady Gaga-klackar). Kulturtanten gillar att piffa och pynta sig i lager på lager, märkliga kreationer som tar plats och ser ut som ett bestyr (men de kan de leva med) och smyckena är stora och iögonfallande i material som sten, glas, trä och självklart silver som får vara hur stora och tunga som helst runt halsen, armen, på fingret eller som brosch på deras gigantiska ponchos.

Kulturtanten är Drama Queens (som de delar med Posh-tanten, se nedan) och gillar att höras, synas och slänger med svengelska uttryck och någonstans pirrar det till i dem när de lättvindigt kan använda ord som kuk, fitta, knulla och orgie i olika kultursammanhang (något som den stora manhaftiga och den lilla smala androgyna aldrig någonsin skulle drömma om att prata om). Kulturtanten är en finfin mormor åt sina barnbarn och hon tar med dem till diverse vernissager på Hornsgatan i Stockholm eller lär dem om Strindberg och Matisse under deras dag tillsammans på något museum.

5. Posh-tanten

Posh-tanten är en stilig variant av den svenska tanten. Deras yttre tycks både glänsa och strama på samma gång och de vita tänderna bländar en ofta som kontrast till deras dyrbara solbrännor (från exklusiva utlandsresor med manliga "vänner" (kk) som kallas Noppe, Snotte eller Ludde). De tindrar och glittrar både här och där men det yttre kan verkligen bedra, då dessa tanter ofta upplevs som bitchiga, diviga, otrevliga, eller rent ut av som demoniska "surkärringar". De finns ofta i de fina områderna i de svenska städerna och lever fläckfritt i sina dyra villor och herrgårdar. Men bakom all puts finns smuts och det gör dessa tanter till ganska mytomspunna. Posh-tanten är mycket medveten om sin kvinnlighet och bär mycket smink, botox och smycken för att förhöja den. Hennes största fobi är ålder och förfall, att inte göra rätt och att inte passa in i sitt sociala sammanhang. Det kostar dem både pengar och energi vilket resulterar i att de har mycket lite tid för annat. De skrattar gärna, men bara åt sådant som gynnar dem eller som känns passande. Posh-tanten är bra med barnbarnen och lär dem både vett och etikett och hur man fondsparar smart och gynnsamt.