Det finns inga vuxna (så varför låtsas vi?)

Nina Hemmingsson är så bra!

Här om veckan skrev jag “tänker aldrig bli riktigt vuxen!” på Facebook och fick följande kommentar: “fast även det är en sida av att vara vuxen, att känna sig som en statist i vuxna människor-filmen och att vem som helst – när som helst – kan komma på en med att bara fejka sin “vuxenhet” och sitt kunnande.” Tyckte den där kommentaren var så jäkla bra att den blev till ett litet frö i mitt medvetande och jag har inte slutat tänka på det sedan dess. Är det så? Det finns inga vuxna – bara barn som blivit äldre och lärt sig livets regler och konventioner och agerar som de tror vuxna ska agera? Är det därför jag känner mig utanför vuxenskapet – jag har inte lärt mig spela vuxen så där bra som alla andra i min ålder?

Jag tycker det är viktigt att ha kvar barnasinnet, att vara nyfiken, ställa många och ofta kluriga och osjälvklara frågor som ställer verkligheten i ett annat ljus, att ha roligt på det sättet som man tycker är roligast – inte som man förväntas tycka är roligt.

Men tyvärr är det inte alla som behåller sitt barnasinne. Det är inte samma sak som att vara lite crazy ibland och säga ord som knulla, kuk och fitta – det ger inga barnasinnespoäng – man måste kunna släppa kontrollen helt och göra saker som är helt fel för en vuxen att göra. Det är äkta barnasinne.

Jag stör mig på hur svårt det är att kommunicera med dem som glömt bort det inre barnet (bara en massa fraser i en fast rutin man inte kommer undan):

Jag: “Hej hur mår du?”

Vuxen: “Jo, jag mår bra, det är mycket på jobbet, stressigt och chefen är sjuk så vi måste göra allt själva, annars mår jag bara bra. Skönt att det är helg snart så man får vara ledig, det behöver jag verkligen!”

Därefter finns bara två alternativ: 1. spela medvuxen och säga något trist och allmängiltligt eller 2. avsluta kommunikationen med en suck och insikt om att man inte har  tillgång till personens innersta-inne-tankar som man hade med sina vänner en gång i tiden när man var barn. Det är vuxet att hålla avstånd. Att vara hemlig och otillgänglig med innersta-inne-tankarna invirade i skyddspapper och pansar och alla möjliga svåra skal för andra att ta sig igenom för att skydda sig själv (mot vad, har jag alltid undrat?). Det är vuxet att säga det som förväntas – och skulle vi säga något annat riskerar vi att göra bort oss, falla ur ramarna av vår livsstil, vår vuxenimage och alla vuxenpoäng skulle nollställas med ens. Men vi skulle inte hamna på barnstadiet i andras ögon - utan sorteras som 'retard' eller 'lite eljest'. Så vi är lite fångade i vår vuxenvärld. Vem vill vara eljest liksom?

Tycker det är synd om dem som låtsas vara vuxen utan att komma ihåg att det bara är en lek. Jag vill hjälpa dem ut från den där läskiga världen där man tänker amortering, bygglovsansökan, semesterplaner för att komma bort (vad betyder det – vill man bort från sitt liv??), hinna hem till kvällsmaten klockan 18 (annars exploderar köket?), planera parmiddagar för att det var längesedan man sågs (betyder att man egentligen inte har ett intresse att ses), skicka julkort, påskkort, födelsedagskort och andra måste-visa-att-vi-kommer-ihåg-kort. Jag vill bygga en koja med dem i köket och släcka lampan och bara leka med ficklampa därinne i mörkret. Låta dem glömma bort allt det där som man måste tänka på som vuxen – och bara njuta av att vara den man är – längst där inne. Med endast en liten ficklampa att lysa på den stora, stora världen.